I natt slog det mig plötsligt att jag aldrig mer kommer få se min farmor som hon var, och det gjorde mig oerhört ledsen. För de som inte vet så har hon alzheimers, o de är väl på sluttampen nu. Saknar henne nåt så otroligt mycket.
Är jag elak som inte åker och hälsar på henne nu när hon inte längre känner igen nån? Är jag dum som inte vill se henne i det skick hon är? Är jag konstig som vill ha kvar mina bra och fina minnen av farmor?
Det var hon som lärde mig spela "finns i sjön" vi brukade laga pannkakor, hon gjorde nån rulltårta då och då, jag vet inte hur många gånger jag var med på hennes jobb på arkivet och bara mös över att få vara med farmor.
Kommer aldrig glömma alla de gånger vi satt i varsin baden-baden stol under ett träd på gården hemma hos farmor och farfar och läste harlequin böcker mitt i sommaren. Kommer aldrig glömma hur det var att vara hemma sjuk och få bli ompysslad av farmor.
Har vetat i många år att farmor lider av alzheimers, men det är sällan jag inser att jag aldrig mer kommer få träffa henne frisk, aldrig mer kommer få sitta under trädet och läsa dåliga kärleksromaner bredvid varandra. Det bara slår mig ibland, farmor kommer inte ihåg mig längre och kommer aldrig att göra det igen, och det gör mig oerhört ledsen...
3 kommentarer:
nej, du är varken elak eller dum som inte träffar henne.
Själv har jag träffat min farmor två gånger på ett år, och då har det varit under "tvång". Jag tänker som så att samtidigt som det är min farmor så är det ändå inte det. Att träffa någon som inte vet vem jag är och tvinga någon att prata med mig känns inte rätt. Hon blir orolig och mår inte bra av det. Och jag blir bara besviken och ledsen... Men ibland kommer tankarna på vad man saknar eller skulle vilja.
Hejhej, lust att följas på bloglovin? :)
Alltid kul med nya bloggar att läsa (:
KramKram
Nu finns jag med på bloglovin.com så det är bara att följa mig där vem du nu än är. =)
Kramkram
Skicka en kommentar