Jag tror att jag har varit mentalt slut nu i flera år, under de sista 3 åren på det hemska stället* minns jag inte att jag skrattade med äkta glädje, att jag log med äkta känsla. Allt var bara en fasad.
Det kommer att bli bättre, det vet jag, men ibland orkar jag helt enkelt inte. Jag stänger av känslorna och lever på en lånad låga vid namn Zoloft. Någon dag ska jag klara mig utan dom, och ha alla känslor som alla andra har.
Men inte riktigt än, jag är fortfarande för skör har jag märkt. Så fort någonting går fel är jag på gränsen till nervsammanbrott.
När jag blev tvingad att börja på vuxendagiset grät jag. Precis någon vecka innan jag fick brevet så hade jag funderat på att börja skära ner på tabletterna för att jag mådde så bra. Men det var bara att glömma när jag läste brevet och jag kände hur mitt humör och allting sjönk rakt genom golvet ner till grannen (so to speak).
Nu känner jag samma ångest, frustration och maktlöshet när jag är tvingad att gå upp klockan halv sju på morgonen för att jag måste åka till en praktikplats så jag försvinner ur och förbättrar arbetsförnedringens statistik. Jag vet inte vad det är som gör att jag känner såhär, men jag är inte gjord för att ha ett normalt och vanligt arbete.
Samma ångest och frustration som jag kände när jag jobbade på det hemska stället.
Någon dag ska jag klara mig utan tabletterna och maskerna, men inte än, jag är inte redo.
*Transcom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar