Vuxenstress

De är inte utan att man blir lite stressad när man läser om alla som skaffar barn, hus, köper lägenhet, osv osv. Jag är inte ens nära något av de där, jag har inte ens ett jobb. På ett plan är jag otroligt avundsjuk på alla som har den tryggheten och stabiliteten att kunna slå sig till ro, och på ett annat plan så är jag inte det minsta avundsjuk eftersom jag ändå valt att leva som singel.

Jag vill ha barn någon gång, men jag ser mig själv snarare som ensamstående mamma än som en kärnfamilj med mamma, pappa, barn. Dock med en pappa som finns där men som jag inte är tillsammans eller ens bor tillsammans med, men som ofta kommer och hälsar på barnet och är villig att vara engagerad.
Men jag kan ju ha helt fel också, jag kanske blir värsta bullmamman med 3 ungar en bullrig, redig (och sexig) byggjobbare, 3 hundar, 5 katter, 1 volvo.
Livet är ju ett mysterium och de har sina små krumsprång och pikar, de har jag om någon fått lära mig.
Men av alla de sakerna har jag ändå lärt mig hur en vettig människa är, hur man ska bemöta människor, att man inte ska vara så egoistisk. Jag har lärt mig saker andra inte vet (precis som dom lärt sig saker som jag inte vet) om att uppfostra barn, hur man inte ska uppfostra dem osv.

Jag är övertygad om att jag blir en bra mamma, hemmafru och hustru någon dag, men jag har inte bråttom dit, jag är fortfarande ung.
Så tills dess...
Vi ses på krogen!