Om mig

Om mig då.

Jag, ja vem är jag. Detta är nog den svåraste delen i bloggutmaningen, att skriva om sig själv utan att bli för o/personlig eller för den delen hänga ut någon. Får väl se hur det går.

Jag växte upp ute i idylliska Närkes Kil, älskade att bo ute på landet, älskade naturen och älskade att bo i hus med katter, hundar och ibland även lite höns och nån häst då och då.
Mina föräldrar var snälla och kärleksfulla, jag hade i stort sett aldrig någon tid att passa när man var någonstans, om det inte var sommarjobb eller skola dagen efter.
Men även mina föräldrar hade sina baksidor, inget jag tänker skriva om här dock. Bråk förekom och med två tjejer i tonåren så blev de ofta mycket skrikande, rivande och bitandes.
Allt förändrades för mig när min ålderskull blev förflyttad in till Mellringeskolan eftersom det inte finns något högstadium i Närkes Kil. Min absolut bästa vän flyttade hastigt och lustigt, bara ett par dagar innan vi skulle börja och där stod jag själv inför alla jobbiga förändringar. Som ett resultat av det (och att jag var helt sjukt blyg), så blev jag således utfryst och det var i stort sett aldrig någon som pratade med mig. Jag vågade inte prata med någon heller, vilket då var ett stort hinder för mig. Det var dock en tjej jag fick hänga med ibland, men det var bara när hennes "riktiga" kompis var sjuk eller frånvarande.

Jag gick igenom högstadiet och var utfrusen, hade inga direkta vänner. Högstadieåterträffen gick jag aldrig på. Det lättade en hel del när Helena började sjuan och kom in till Mellringe när jag började i åttan. Då hade jag någon jag kunde gå och sitta och prata med om vi hade rast samtidigt. Så jag slapp gå tyst genom dagen. Att ingen såg någonting eller reagerade på att jag alltid satt själv, att jag skyllde på att "jag tycker om att läsa" som ursäkt när de frågade om jag kände att jag trivdes. Jag hoppas jag inte blir en sådan lärare, jag ska ändå försöka se mina elever. Även om man inte kan vara överallt samtidigt.
På gymnasiet insåg jag att det var tvunget att ske en förändring och jag blev något mer social, inte mycket, men tillräckligt för att jag skulle kunna skaffa mig vänner i min klass. Och upptäcka hela Internet och hitta kompisar där.

Tog mig igenom gymnasiet, men har inget slutbetyg därifrån, bara ett samlat betygsdokument då jag blev sjukt skoltrött i trean och missade en massa poäng då tröttheten tog ut sin rätt. Ibland var jag mer frånvarande än närvarande, så jag vet inte hur jag fått mina två (eller om det är tre) VG som jag fick sista året.

Jag har gått igenom en rejäl depression, äter än i dag antidepressiva tabletter och går till kurator emellanåt. Allt började med det sjukt stressiga jobbet i Karlskoga och ett förhållande med en kille på samma jobb. När vi gjorde slut dök jag helt. Jag var nog sjukskriven sammanlagt ett och ett halvt år, om inte till och med två, på den 5 år långa period jag var anställd där. Inte allt i sträck, men bra många långa perioder när jag inte kunde ta mig ur sängen. Som tur var hade jag en förstående och otroligt stöttande chef som gjorde rätt mycket för att man skulle ha det bra. Har aldrig stött på en bättre chef, där var det inget skitsnack om de anställda och hon var alltid rak och ärlig på ett bra och trevligt sätt. Många kan lära från henne i sina chefsroller.

Det har varit en lång och krokig väg, men idag kan jag ringa jobbiga samtal utan att det känns som att jag ska svimma eller spy.

Idag läser jag lärarprogrammet inriktning svenska, mot yngre åldrar och har planer på att bli förskollärare. Om jag orkar plugga alla dessa år, men har jag bestämt mig för något så brukar det blir det så.

Jag skulle själv säga att jag är en ärlig person, jag säger ifrån när jag tycker jag behandlas felaktigt inom skola och jobb. I privatlivet vet jag inte riktigt, oftast brukar jag ha den integriteten, men inte i alla situationer.

Allt som hänt mig i mitt liv har format mig till den jag är idag, både det bra och det dåliga, och ska jag vara helt ärlig så vet jag inte om jag vill vara annorlunda.