Jag har ett "filmögonblick" i mitt liv, ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma. Det var i Turkiet, jag och Mattias var på semester där en gång för gäng med år sen. Vi var ute och åkte på mopeden vi hade hyrt, vi letade efter något och vi hade precis fått slut på bensin efter en felåkning. Vi stannade vid ett hus och skulle få hjälp med att åka till en mack som var en bit bort.
Mattias fick skjuts på en moped av en man från huset och jag fick sätta mig under ett parasoll i en skön stol och vänta på honom. Det var soligt och hett ute och jag blev erbjuden en flaska vatten.
Jag sitter och tittar in mot staden och efter en liten stund börjar böneutropen, det var som om allt gick i slowmotion under de minuterna utropen varade. Det var fullkomligt magiskt den stunden. Så varje gång jag hör något slags böneutrop eller lite arabisk musik på tv, dras jag tillbaka till just den tidpunkten.
Jag minns lukterna, jag minns ljuden och jag minns känslan.
Jag saknar den känslan, en känsla av att allt var möjligt, en känsla av att allt var fantastiskt, en känsla av att vara på rätt plats. Det var fullkomligt magiskt.
En massa flum blev det, men blev nyss påmind om det. Har nog aldrig berättat om det förut men ville få ner orden innan de försvann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar