Ensam ensammare ensammast

Jag känner mig fruktansvärt ensam, tror det beror på igår. Nej, inget speciellt hände, men det var igår jag började känna såhär, eller det har varit på g ett tag men det var väl först igår jag tog till mig det.
Förstår inte varför det kommer nu. För att jag spenderat jag vet inte hur många midsomrar med meningslösa ligg och alkohol? För att jag spenderar varje/nästan varje helg med att supa bort mina bekymmer och ligger med någon heting? För att jag mer och mer börjar komma till insikt?
Jag tror på det sistnämnda, jag börjar fatta att nästan allt jag gör på helgerna är för att försöka fylla tomrummet jag har.
Jag kan inte förneka det, även om jag försöker rätt hårt ibland, det suger att vara ensam! Jag inser det mer och mer, jag känner själv hur allting börjar ta ut sin rätt.
Jag är dock inte orolig, för jag vet att jag kommer träffa någon nån gång. Så enkelt är det.

Men det är vägen dit som är så fruktansvärt ensam...


(Ska ta det lugnt med alkoholen ett tag, så det är ingen idé att fråga om vi ska supa, fråga istället om vi ska kolla på film eller göra nånting annat. Bara så ni vet.)