Mitt liv som porraktris

Under ännu ett nattligt samtal mellan mig och Helena drog vi oss till minnes den dag våra liv var som en dåligt regisserad heteroporrfilm. Att vi delar med oss av våra minnen beror på att vi faktiskt har vett nog att skratta åt vår miserabla ungdom.

Det var en varm sommardag. Jävligt varm, faktiskt. Jag och Helena travade runt på Ica i hopp om att finna meningen med livet, svaren på alla våra frågor, en stunds svalka eller åtminstone lite godis. I kassan sker det. Ynglingen som tar betalt av oss är visserligen inte särskilt attraktiv, men hans tafatta flirtande roar oss och vi bestämmer oss för att han är en lämplig kandidat för diverse svettframkallande aktiviteter. Efter en stunds överläggande meddelande vi honom om vårt beslut, lämnade mitt telefonnummer och åkte hem och satte oss framför fläkten. Några timmar senare har ynglingen rast och ringer oss. Med bultande blygdläppar och allehanda snusk i tankarna svarar vi.
"Vad ville ni hitta på?" frågar han med darrande stämma.
"Ja, vad tror du, pucko?" svarar vi inte, utan väser fram att vi kanske kan träffas och spela klädpoker, "eller något sådant".
"Ähum", säger han. "Jag brukar inte göra sådant med tjejer."
Jag och Helena ser på varandra och begriper ingenting. Hur är den man funtad som tackar nej till att omfamnas av våra liderliga lemmar? Men skam den som ger sig!
"Nähä", säger vi. "Finns det något annat du vill göra med oss då?"
"Ja", säger den godhjärtade ynglingen som inte har en aning om att han i framtiden kommer häcklas offentligt, "jag ska på ett möte i min kyrka ikväll. Ni kanske vill följa med? Det brukar vara rätt kul där."

Historien skulle kunna ha slutat där. Men som alla som är bekanta med mig och Helena vet, är vi inte de som är de. Vi tackar för oss, hånskrattar i timmar, söker vidare efter lämpliga objekt och avslutar sedan kvällen med ett gang-bang i en sunkig skinnsoffa i Sörby.

Endast i Örebro, mina vänner. Endast i Örebro.