Jag känner mig ensam, måste vara det som utlöstes i mitt förra inlägg. Jag är konstig, jag vet. Jag skulle aldrig genomföra det jag tänkte i förra inlägget. Eller jag vill, mne jag kommer inte göra det.
Det är bara ensamheten som spökar, det går snart över. Det gör det alltid.
Hav förtröstan, jag mår bättre snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar