Jag känner doften av regn när jag sticker ut näsan genom glipan jag lämnat öppen på balkongen. Det är en väldigt bitterljuv doft. Får mig att minnas saker jag inte minns, som jag kommer glömma på nytt. Jag tyckte om den tiden, saker var mycket lättare då. Saker var lättare för stunden.
Jag minns dom dagarna då jag åkte i regn och solsken enbart för att träffa honom. Allt jag uppoffrade, allt jag gjorde för hans skull. En eftermiddag när jag satt flera flera timmar och väntade på att få åka hem till honom, väntade på att han skulle köra hem den andra tjejen som var där. Att jag stod ut, det fattar jag inte än idag. Men han var mestadels snäll, dom gånger jag rymde hem till honom var han alltid snäll och inhyste mig och tog hand om mig, även om han inte visste anledningen till att jag rymt...
Jag minns dom dagarna som igår, men kommer glömma dom till imorgon vare sig jag vill eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar