Följer min egen väg

Jag har funderat på de här med ärlighet. En kompis sa en gång för länge sen att det inte fanns något som hette att man kunde vara för ärlig. Jag hävdade bestämt att det kan man visst vara. Jag står fast vid det än idag.

Något jag försöker undvika i min ärlighet gentemot andra är att vara för ärlig, jag vet att jag kanske inte lyckas jämt, men jag försöker i möjligaste mån. Självklart ska man vara ärlig, men kanske inte riktigt säga att, "jovisst ser din rumpa tjock ut i den där", eller "jag tycker han är dum i huvudet, umgås inte med honom". Jag har fått min dos av ärlighet i min dar, och det har verkligen varit åsikter jag struntat fullständigt i men jag fick höra dom ändå. Allt från vem/vilka jag umgås med till hur jag ser ut. När ska dom förstå att deras åsikt i det hela kanske inte spelar så stor roll?
Transparens och ärlighet är bra, men för mycket personliga åsikter blir bara.. för mycket helt enkelt.

Det är jag som väljer vad/vem/när/hur/vart och allting sådant gällande mitt liv, och jag baserar det inte på någon annans uppfattning än min egen. Så säg vad ni vill, jag följer ändå min egen väg...